Mot toppen och en chansning går hem

Efter den långa, avancerade utflykten till Cinque Terre så kände vi dagen efter att vi ville hitta på något lite enklare. Där campingen ligger är det ett ytterst platt, turisttätt område, men i norr tornar bergen i Appenninerna upp sig. Gigantiska vita fläckar i bergen vittnar om den oerhört omfattande marmorbrytningen som pågått i många hundra år, och topparna är spetsiga och karga precis som i Alperna.

Via TripAdvisor fick vi reda på att det någonstans högt uppe i dessa berg skulle finnas en botanisk trädgård som anlagts naturligt på en bergstopp. Inga prydliga planteringar, inga införda arter, endast utförlig intressant information om de arter som redan finns där.

Deras hemsida var ytterst sparsmakad, så när vi styrde kosan upp i bergen kändes det som att chansen till succé inte var speciellt stor. Det är alltid lika trevligt när det visar sig att man har fel i dessa fall!

Vägen dit gick via serpentinvägar från havsnivå upp till 1000 meters höjd. Vid en avtagsväg hittade vi ett jättestort, nedlagt marmorbrott där vi stannade för att kolla lite. När vi började närma oss den botaniska trädgården var det italiensk siesta-tid, och mycket riktigt var stället stängt. En lapp vid grinden lovade dock att de skulle öppna igen kl. 15.00, men klockan var bara 14.00 och vi hade ännu inte ätit lunch. I samma ögonblick som jag började fundera på hur långt det var till närmaste bergsby, och sannolikheten för att vi skulle kunna hitta en restaurang där, så fick vi syn på en skylt som pekade rakt in i skogen upp för en kulle: Aperto Rifugo "Citta di Massa". På skylten fanns en bild på en restaurang, och panoramautsikt och allt möjligt gosigt. Vi chansar väl då, tänkte vi och började gå upp för kullen...

Och en knapp timme senare, när botaniska trädgården hade öppnat igen, så gick vi mätta och nöjda ner till parkeringen igen. Det visade sig att vid stigens slut så låg det ett stort värdshus som fungerade som samlingspunkt för vandrare och turister i bergen. De hade ingen ordentlig meny att ge oss, men de lagade gärna ihop lite pasta och en ost- och skinktallrik till oss till lunch. Denna goda lunch avnjöts under en parasoll på deras uteservering, fantastiskt på alla sätt!

Sen var det nästa orosmoment, då. Det är ju fortfarande inte riktigt sydeuropeisk högsäsong, skulle det finnas en engelsktalande guide i trädgården, skulle det bli en tillräckligt stor grupp för att vi skulle vara intressanta att guida? Och än en gång ordnade det sig fantastiskt. En ung kille som gjorde frivilligarbete i trädgården, och pratade utmärkt engelska, gav oss en privat guidning genom parken. För detta begärde de 9 Euro totalt, en summa så låg att man skämdes. Som tur var hade de även en donationsbössa där vi kunde lägga ett extra bidrag.

På smala, branta stigar jobbade vi oss sedan igenom parken och fick rundlig information om alla växter vi träffade på. Stigen ledde till toppen på berget på 900 meters höjd, med 360 graders panoramautsikt över dalarna och bergen runtomkring. Både tjejerna och vi vuxna var helt betagna när vi var färdiga, det är en sån oerhörd ynnest att få hitta något superintressant att göra som hela familjen tycker om.

Och vår vana otrogen så hann vi den här gången tillbaka till campingen innan poolen hade stängt för dagen så att vi fick oss ett sista, svalkande dopp innan läggdags. En perfekt avslutning på en perfekt dag!