Le radioskugga du Verdon

Hittills under det här årets semester så hade det största problemet med att hålla den här bloggen uppdaterad varit att hitta tid till att faktiskt göra det. När vi nu lämnade Esterel efter tre dagar och styrde kosan mot området runt floden Verdon ett tiotal mil norrut så fick vi uppleva något helt nytt: Närmast total Internet-skugga.

Det här inlägget är alltså skrivet den 30:e juli, vi har varit hemma och jobbat i en vecka, men eftersom vi ser den här bloggen som en resedagbok så tänkte vi fortsätta fylla på den med resten av vår semester såhär i efterhand. Inläggen kommer att bakdateras så att datumen stämmer överens också.

Nåväl. När det var dags att checka ut från Esterel, en camping som vi gärna återvänder till, så hade vi via en av deras broschyrer fått nys om det tidigare nämnda området kring floden Verdon och de djupa, dramatiska raviner som floden skurit genom landskapet under årtusendena. På sina ställen reser sig klipporna ca 700 meter lodrätt upp från ravinens botten, och nere i den här ravinen skulle det visst finnas en del fina, riktigt krävande vandringsleder också. Det låter alldeles för intressant för att ignorera.

Och när vi nu, vår vana trogen, började leta boende i området så fick vi uppleva något nytt: fullbokade campingar! De tre första campingarna vi ringde till kunde inte erbjuda plats, men på den fjärde fick vi napp och de uttryckte sig som vi var vana: Det är bara att komma hit, det finns plats. Ingen bokning nödvändig.

Campingen i fråga heter Domaine du Verdon och visade sig ligga riktigt bra till. Landskapet vi passerade på vägen var fantastiskt dramatiskt, först upp på serpentinvägar rakt norrut och sedan de sista milen längs med floden.

Och som vanligt så hade vi tur i oturen. Campingen som var vårt egentliga fjärdeval visade sig vara en jättefin camping med rejält poolområde, idrottsaktiviteter och flera restauranger inne på området.
Den låg också precis intill floden, från vår husvagn var det ca 60-70 meter ner till vattnet. OK, en rejäl motgång drabbade oss också... Då vi stannat vid en stormarknad strax efter att vi gav oss iväg så hade ett skåp inte stängts ordentligt, så när vi kom fram och öppnade husvagnen för att börja plocka ut grejor så mötte oss en vacker blandning av müsli, olivolja och krossat glas på golvet i husvagnen. Mia städade upp detta galant medan resten av familjen donade utanför och höll sig undan.

Och det visade sig alltså snabbt att mobildata-täckningen var helt kass för alla i familjen. Campingen erbjöd gratis Internet 30 minuter om dagen, därefter kunde man köpa access för längre tid. De 30 minuterna spenderades på någon enstaka Instagram-uppdatering och att ladda ner väderprognosen. Dessutom fungerade detta wifi endast borta vid receptionen, inte vid husvagnen.
Och när jag övervägde att göra det så sa dock personalen ärligt att jag nog borde låta bli, med mycket folk på campingen så var det inte riktigt värt pengarna, tyckte de. Och där dog bloggen alltså...

Kvällens middag intogs på pizzerian på campingen, sedan drog vi oss tillbaka för att planera nästa dags övningar: Den tuffaste vandring vi någonsin gjort, räknat både i längd och höjdmeter.