Hemkomlingarna

På söndagsmorgonen så tog vi det väldigt lugnt. Efter att ha packat ihop allting kring husvagnen så körde vi en sväng ner till badsjön för ännu ett dopp.

Väl hemkomna på eftermiddagen så kunde vi konstatera att allting var OK. Gräsklipparen hade kört fast i trädgården, men det måste nästan ha skett tidigare samma dag för gräsmattan var hur kortklippt och fin som helst. Igen obehörig hade varit inne i huset, inga vattenläckor, ingen kvarglömd, stinkande mat i kylen.

Och en mycket angenäm överraskning var att både hallon och bigarråer i trädgården var fullmogna, men inte övermogna. En del av bigarråerna hade börjat mögla eller blivit uppätna av fåglar, men det blev ändå många liter plockade senare i veckan. Och efter att ha haft en ganska anonym hallonbuske i ena hörnet av bärbuskaget så hade den nu spritt sig så att vi hade hallonbuskar med fullmogna, jättegoda hallon på en flera meter lång sträcka.

Ida hade tidigare föreslagit att vi skulle äta på RoseGarden som avslutning på semestern, och efter att familjen duschat och gjort sig i ordning så körde vi in till centrala Jönköping. Sedan någon vecka tillbaka hade hela familjen spelat Pokémon GO längs med hemvägen från Frankrike, och när vi tog en promenad i Jönköping efter maten kunde vi fascinerat se vilket fantastisk mängd människor som gick runt med nosen i telefonen och spelade. Så även vår familj :)

Åsen kallar oss

När vi nu började närma oss hemmaplan så började man så smått tänka i hemmabanor igen. Vi hade fått intrycket att det varit ganska dåligt väder hemma, så vi började så smått diskutera att vi borde boka in ett besök på Hökensås så snart som möjligt. Kanske redan helgen efter att vi kommit hem och börjat jobba igen?

Eller kanske... nu direkt rentav? Då vi vaknade på Barsebäckstrand till ytterligare en dag med fint väder så var det fredag. Två potentiella övernattningar kvar på semestern, alltså. Och utan att det känns som att det diskuterades speciellt mycket så hade vi plötsligt bestämt att vi spenderar de nätterna på Hökensås, helt enkelt.

Och när beslutet väl hade tagits så kändes det helt rätt. Hela familjen höll med om detta, inga protester framfördes för att vi skulle passera vårt hus på några kilometers avstånd utan att faktiskt stanna där. Det var en lite crazy känsla, faktiskt, och kanske ännu ett bevis på hur bra vi trivs i husvagnen.

Delar av släkten hade samtidigt rört sig ganska parallellt med oss, så Matilda och kusin Milo skulle under lördagen befinna sig i sommarstugan utanför Mullsjö. Den ligger ungefär 20 km från Hökensås camping. Det skulle kanske också kunna kombineras ihop till något bra?

Men först skulle vi ta oss ifrån Barsebäck, och vädret fordrade ett sista dopp innan vi gav oss av.

Därefter styrde vi kosan hemåt. För ett ögonblick funderade vi på att köra hem om och kissa, eftersom en stor nöd drabbade familjen i höjd med Jönköping. Men för säkerhets skull stannade vi istället på en rastplats längs E4:an, och fortsatte sedan norrut på Vätterns västra sida.

För oss är det något alldeles speciellt med Hökensås och dess camping, det är helt klart. Vi sätter normalt sätt en ära i att testa nya campingar och utflyktsmål, men nu såg vi fram emot att få avsluta vår 500 mil långa resa genom Europa där.

Och även om vi inte hade kollat upp det speciellt noga så hade vi fått intrycket att vädret runt Jönköping varit ganska skakigt med en hel del nederbörd, men det visade sig inte riktigt stämma.

När Mia och jag redan ankomstkvällen tog en liten promenad i närheten av campingen så verkade det oroväckande torrt.

Och dagen efter, då vi mötte upp Matilda och Milo och tog en betydligt seriösare runda, så visade det sig stämma. Det var rejält torrt i markerna, och flera av våra normalt sett pålitliga svampställen gapade helt tomma. Goda, stora blåbär fanns det däremot gott om.

Efter att ha hittat några liter svamp så gav vi upp och styrde istället kosan mot den fina badsjön som ligger strax norr om campingen. Vattnet i den sjön är såpass klart att vi kunde ha lite glädje av våra cyklop för första gången sedan Franska rivieran.

På kvällen satte vi igång grillen och sedan sov Matilda och Milo över. En fantastiskt trevlig sista kväll på vår resa blev det!

Vi snor den bästa platsen!

Efter att tidigare under semestern inte behövt lägga speciellt stor kraft på att ringa runt till fullbokade campingar, så fick här hemma i Svea rike uppleva detta igen. Då vi började jaga natthärbärge längs Skånes västkust så fick vi nobben på flera campingar, som var fullbokade.
Till slut ringde vi till Barsebäckstrand, en camping alldeles nere vid havet norr om Barsebäck. Vi har varit på besök där, men aldrig tidigare övernattat.
   - "Vi har en plats, om ni klarar er utan el", meddelande den vänliga damen med den vackra dialekten (skånska, alltså!)
Den tar vi, sa vi, och styrde kosan mot Barsebäck. Och när vi väl hade blivit insläppta och blivit anvisade vår plats, så visade det sig att vi hade dragit en vinstlott eftersom de strömlösa platserna låg allra närmast havet och dessutom skymde utsikten för säsongarna som satt och glodde på oss. Vi hade uppskattningsvis ca 20 meter till vattenbrynet. Och som om inte det var nog så såg det ut att bli en alldeles särskilt grann solnedgång över Öresund denna kväll.
Men hela familjen var hungrig nu, och klockan var för mycket för att starta upp grillen, så medan jag körde till Max hamburgerrestaurang på Center Syd i Löddeköpinge så packade övriga familjen upp bord och stolar med mera. Sen åt vi snabbmat i den begynnande solnedgången.
Efter maten gick vi ner till stranden, och Mia och Ida ville ta sig ett kvällsdopp. Maja och jag stannade på land med kamerorna i högsta hugg.

Släkt var det här!

Dagen efter Legoland så for vi vidare, vår vana trogen. Vi hade hoppats kunna hinna träffa Daniels bror och föräldrar, och kunde det ske samtidigt så vore det ju en logistisk vinst, tyckte vi. Och efter lite bristande kommunikation från vår sida så ordnade det upp sig till slut, i alla fall, genom att vi anslöt ute i föräldrahemmet där brodern med familj redan hade dykt upp.
Vädret fortsatte på den inslagna vägen med värme och sol, så den nyrenoverade poolen kom till stor nytta!

Legolandet

Efter att framgångsrikt ha checkat in på Give Camping och fräschat upp oss lite så körde vi och mötte resten av den närvarande familjen Dahlin på deras hotell. Mycket trevligt!
Dagen efter var det dags att gå på Legoland. Väderprognosen såg alldeles perfekt ut och det var mitten på juli, vi var alltså inte helt ensamma skulle man kunna säga. Men vi hade det trevligt i alla fall, och det var en lustig känsla att nu ha så pass gamla barn så att man kunde släppa dem lösa därinne själva. Maja och Ida fick sällskap av kusin Erik, sen såg vi knappt till dem förutom när vi samlades för att äta.
Vid stängningsdags klockan 21 drog vi oss motvilligt mot utgången, och efter lite krångel vid parkeringsautomaten lyckades jag få ut bilen så att jag kunde hämta upp resten av familjen. En trevlig dag, helt enkelt!
Dagen efter var det dags att checka ut från campingen och styra kosan mot Skåne och Daniels släkt där.

Römö, denna magiska plats!

Första gången vi turistade på södra Jylland var 2011, på hemväg från Eurodisney. På grund av en träskruv i däcket blev vi uppehållna längre än vad vi tänkt oss, och fick söka övernattning lite tidigare. Killen som lagade vårt däck rekommenderade då ett hotell/camping på Römö, den sydligaste danska ön i det s.k. Vadehavet som är en marin nationalpark. I och med dessa slumpartade händelser fick vi därför bekanta oss med Römös fantastiska, platta, vidsträckta stränder där man får lov att köra bil i princip överallt. Och tack vare ett plötsligt skyfall fick vi också se hur de kunde förvandlas till en gigantisk spegelblank sjö. Här är några bilder från 2011.

Efter gårdagens rekordlånga körning på 93 mil så hade vi nu gott om tid på oss att ta oss till campingen strax norr om Legoland, där vi till vår stora förvåning kunde få plats utan bekymmer.
Först på schemat stod dock ett nytt besök i Scandinavian Park i Flensburg för att köpa lite vuxendricka... Från vår övernattningsplats till Flensburg var det 10 mil, d.v.s. mer eller mindre nästdörrs med våra något förvridna avståndsreferenser.
När väl det besöket var avklarat så hade vi ca 10 mil till Römö, på mindre, roliga vägar som under en lång sträcka löper helt parallellt med den tysk-danska gränsen. Väderprognosen såg också fantastiskt lovande ut, och mycket riktigt så möttes vi av en soldränkt strand med hundratals parkerade fordon. Hundratals fordon kan låta mycket, men på en strand som är närmare en 1 kvadratkilometer stor så blir det ganska gott om plats i alla fall.
Stolar och bord plockades fram och fälldes upp, och efter att ha badat åt vi lunch på stranden ca 100 meter från vattnet.

Till saken hör att detta är Römös norra strand. Ca 7-8 kilometer söderut finns det ytterligare en, ännu större, strand. Den är inte lika öppen för biltrafik eftersom den används till kite surfing (fyrhjuling som dras av fallskärmsliknande segel) och buggy windsurfing (fyrhjuling med windsurfing-segel), men eftersom den är uppskattningsvis 2 kvadratkilometer stor så finns det även där gott om plats!
Så när vi ätit lunch och packat ihop så körde vi söderut på ön och tog oss ut på den södra stranden också. Ett besök i hamnen i Havneby, med glassförtäring och studier av slitna fiskebåtar, hanns också med.

Nöjda och glada över att ha hunnit besöka Römö igen så styrde vi så småningom bilen mot Give camping några mil norr om Legoland.

Låt oss sjunga rastplatsens lov

Redan innan vi påbörjade vår semesterresa efter midsommar så visste vi att ett antal släktingar skulle till Legoland den 20:e juli, onsdagen i vår sista semestervecka. Vi hade medvetet uttalat oss svävande kring vårt eventuella deltagande eftersom vi inte är svaga för deadlines och måsten på semestern. Men när vår sista semestervecka nu började närma sig så kände vi oss mycket nöjda och mätta på det vi hade upplevt nere vid Medelhavet, så att vända hemåt för att gå på Legoland kändes som en rolig lösning. Dessutom skulle vi få möjlighet att spendera dagarna efter Legoland lite hur vi ville närmare hemmavid.

Enda problemet var ju att vi kände oss tvungna att även hinna med Les Gorges du Verdon, och när vi nu var klara med detta och checkade ut från campingen så hade vi 3 kördagar på oss att ta oss de 175 milen till Billund. Som ett första steg lekte vi med tanken på att faktiskt försöka komma iväg riktigt tidigt från campingen, men än en gång fick vi bevisat att vi verkligen, verkligen inte tycker om att stressa på semestern. Och en väldigt viktig ritual är att vakna och äta frukost i lugn och ro.

Ca 11.30 lämnade vi alltså campingen och körde norrut. En kyrka byggd uppe på en hög klippa blev det sista vi såg av Verdon-området.

Ganska snabbt stod det klart att vi missat en liten detalj: vi befann oss mitt i ett motorvägsvakuum. Snabbaste vägen norrut enligt GPS:en bestod i inte mindre än 20 mils körning på riksvägar innan vi kom fram till längre motorvägssträckor. Det var fantastiskt vackra vägar att köra, men medelhastigheten blev förstås betydligt lägre än vi hoppats på.

När det började närma sig kväll då diskuterade hur vi skulle lösa övernattningsproblematiken. Den stora nackdelen med att reseövernatta på campingar är att de har öppettider och måste kontaktas innan så att man vet att man får plats. Efter att ha läst på lite om övernattningar på rastplatser i Frankrike (Aires kallas de), så bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att använda denna övernattningsform. Natten utanför Scandinavian Park i Flensburg hade blivit minst sagt misslyckad eftersom jag hade en oerhört ihärdig rethosta och vi var inte heller förberedda på alla kringljud i form av startande lastbilar och andra husvagnar som dönade in på parkeringen efter midnatt.

Efter att ha ätit snabb middag längs med vägen så fortsatte vi köra långt in på kvällen. Jag kände mig pigg, och först efter klockan 21 började vi på allvar leta efter lämplig rastplats.

Mia hade under körningens gång hittat flera bra sidor på nätet med info om rastplatserna längs motorvägarna, och till slut valde vi en plats som hade fullservice, inkl. dygnet-runt-öppen bensinstation / fik / restaurang och fräscha toaletter som var gratis. Tack vare att vi kört så långt in på kvällen så lyckades vi trots allt tillryggalägga 50 mil den första dagen.

Och den här övernattningen blev betydligt bättre, det berodde nog till stor del på att vi var bättre förberedda på vad vi kunde vänta oss. En del av rastplatsens parkering var speciellt avsedd för övernattande husbilar/husvagnar, så vi var inte ensamma. Och eftersom jag skulle köra så pluggade jag in öronproppar och sov riktigt bra.

En annan fördel med att sova på rastplats är att man blir väckt tidigt, i takt med att andra fordon precis intill börjar röra på sig. Efter att ha plockat ut lite frukost ur husvagnskylen så gav vi oss iväg igen runt klockan 8.30.

Nu var det motorvägskörning som gällde för hela slanten, och medelhastigheten blev betydligt bättre. Vid två tillfällen använde vi oss av Google Maps trafikkartor för att se och undvika trafikstockningar, vilket medförde att vi vek av ringvägarna utanför Bremen och Köln för att istället köra på småvägar en stund. Vi rundade uppskattningsvis 2-3 mil köer på det viset.

Då det återigen började dra mot kväll så hade vi haft god fart i princip hela dagen, och när vi parkerade på en rastplats i norra Tyskland så hade vi tillryggalagt inte mindre än 93 mil. Nu hade vi inte mer än 10 mil kvar till Flensburg vid danska gränsen, och ca 25 mil kvar till Legoland. Risken att vi inte skulle hinna fram kändes därmed minimal.

Dagen efter gick vi återigen in i semester-mode för att återbesöka en av de häftigaste platser vi någonsin varit på.

Vi tar oss (fram) i dalen

Så, vi hade då anlänt till floden Verdon och slagit läger på campingen Domaine du Verdon. Via TripAdvisor och broschyrer på förra campingen hade vi gjort lite research och förstått att den mest krävande och vackraste vandringsleden längs floden heter Sentier Martel. Sentier är franska för stig, och Martel är efternamnet på en man som var en av de första att kartlägga ravinen i början på 1900-talet. Det var ingen tvekan om att den var utmanande. 14 km lång och man bör räkna med att det tar ca 5-7 timmar att gå, förstod vi av info på nätet.
För att försöka undvika totala sammanbrott började vi redan dagen innan prata inom familjen om vad vi planerade att hitta på, och vi var fast beslutna att vara bra förberedda. Det var ingen tvekan om att detta skulle bli den mest krävande vandring vi någonsin gjort.
Det viktigaste tycktes vara att ha rejält med vatten och bra skor med sig. Dessutom såg vi till att köpa gott om energirik mat som var lätt att ta med: nötter, torkad frukt m.m.
När det gällde logistiken så tycktes det rekommenderade tillvägagångssättet vara att köra bilen till slutpunkten på stigen (Point Sublime) och sedan beställa en taxi till startpunkten (Chalet de la Maline) så att man kunde börja gå därifrån.

Sagt och gjort. Fast det sket sig förstås nästan direkt, eftersom det efter en stund stod klart att vi skulle få vänta vid Point Sublime i en timme på taxin eftersom den enda tillgängliga bilen var upptagen tills dess. Klockan var redan betydligt mer än vad vi tänkt oss från början, så beslut togs att istället köra bilen till startpunkten och sedan ta taxi tillbaka då vi slutfört promenaden.

Resan till startpunkten innebar att man på kartan ovan ger sig in på den rödmarkerade öglan i mitten på kartan, vilket innebar en drygt 2 mil lång bilfärd på serpentinvägar där en avkörning ovillkorligen skulle innebära ett fall på flera hundra meter ner mot ravinens botten.

  - "Jag är glad att jag är chaufför och inte passagerare, jag skulle behöva byta byxor efteråt", sa jag på vägen dit. Det skulle visa sig senare att jag hade gjort en missbedömning...

Strax innan klockan 13 hade vi i alla fall hittat startpunkten, parkerat bilen och började gå. Vi befann oss då ca 400 höjdmeter ovanför floden, och trots att det bara var ca 600 meter fågelvägen ner till floden så krävdes det en promenad på nästan 2,5 kilometer för att komma dit. Så snirklig var stigen till en början.

Väl nere började vi leta efter ett ställe där det gick att ta sig ända ner till floden, eftersom stigen ofta gick betydligt högre upp i branten. Efter att ha gått ytterligare en stund så hittade vi en plats där man kunde ta sig ner till vattnet och vi belönades med ett svalkande dopp i fantastiskt vackra omgivningar!

Efter att ha klätt på oss och börjat äta av våra matransoner så gick vi vidare. Stigen var nu betydligt enklare ett tag, men vi visste från kartorna vi studerat in att det snart skulle komma nya höjdmeter att besegra.

Taktiken att prata mycket om vad vi skulle hitta på tycktes fungera, under stora delar av denna rekordvandring så var humöret gott. Vi visste också att det helt enkelt inte fanns någon möjlighet att avbryta, på en sträcka av 13 kilometer av stigen så fanns det inga utgångar. Man kunde bara gå framåt eller bakåt.

Vandringen fortlöpte väl och gav gott om möjligheter att studera de fantastiska miljöerna. Bl.a. visste vi att det skulle komma en 274 steg hög ståltrappa som skulle ta oss ner i en ny sektion av flodravinen. Strax innan stigens slut skulle det också finnas två tunnlar, 110 resp. 700 meter lång där man var tvungen att ta med sig egen ljuskälla.

Till slut började vi närma oss slutmålet Point Sublime, där vi skulle kunna beställa en taxi till mig tillbaka till bilen vid startpunkten. Då vi kommit ut ur sista tunneln var vi i princip framme, det var ca 500 meter fågelvägen kvar... och 200 höjdmeter. Stigen avslutades alltså med den skarpaste stigningen på hela vandringen, och för att ta sig fram var man tvungen att runda en lodrät klippa som förvandlade de 500 metrarna till ytterligare någon kilometer.

Men till slut kom vi upp och fram, trötta men mycket nöjda. En vag oro gnagde då inombords eftersom klockan var 19.30 och vi inte riktigt visste hur pålitlig taxin var vid denna tid. Tyvärr visade det sig stämma, taxichauffören förklarade att han hade slutat för dagen och efter att ha förklarat situationen sa han att man kanske skulle kunna beställa en taxi från Castellane några mil bort till en kostnad av minst 100 Euro.

Samtidigt som denna dialog pågick hade Mia börjat prata med ett sällskap fransmän för att undersöka om de skulle åt samma håll. Språkförbistringen var total, men till slut lyckades vi förklara var vår bil stod. Som framgår av kartan längre upp så finns det i princip ingenting längs med den vägögla där vi ställt vår bil, men som en skänk från ovan ställde fransmännen upp och körde mig hela vägen fram! Det var under denna resa jag insåg att jag inte fick panik av att sitta som passagerare på dödliga serpentinvägar, vilket faktiskt förvånade mig. Jag hade inte ens något bälte där jag satt i baksätet eftersom det inte fungerade. Däremot såg en av damerna i sällskapet påtagligt nervös ut då bilen tog hårnålskurvorna i frisk fart, och när vi väl var framme och jag steg ur så stank deras Peugeot bromsklossar.

Min färd tillbaka till familjen vid Point Sublime gick också utan missöden. Det visade sig att familjen hade haft det hur gott som helst i väntan på mig, med mobiltelefonmusik och rast på filt.

Vid niotiden på kvällen körde vi in på campingen igen och hann precis med att köpa restaurang-mat som vi tog med oss tillbaka till husvagnen. Dagen efter skulle vi vara tvungna att fortsätta norrut i rask takt, vi hade 2,5 dagar på oss att ta oss de 175 milen till södra Jylland för att möta upp delar av familjen Dahlin vid Legoland.

Le radioskugga du Verdon

Hittills under det här årets semester så hade det största problemet med att hålla den här bloggen uppdaterad varit att hitta tid till att faktiskt göra det. När vi nu lämnade Esterel efter tre dagar och styrde kosan mot området runt floden Verdon ett tiotal mil norrut så fick vi uppleva något helt nytt: Närmast total Internet-skugga.

Det här inlägget är alltså skrivet den 30:e juli, vi har varit hemma och jobbat i en vecka, men eftersom vi ser den här bloggen som en resedagbok så tänkte vi fortsätta fylla på den med resten av vår semester såhär i efterhand. Inläggen kommer att bakdateras så att datumen stämmer överens också.

Nåväl. När det var dags att checka ut från Esterel, en camping som vi gärna återvänder till, så hade vi via en av deras broschyrer fått nys om det tidigare nämnda området kring floden Verdon och de djupa, dramatiska raviner som floden skurit genom landskapet under årtusendena. På sina ställen reser sig klipporna ca 700 meter lodrätt upp från ravinens botten, och nere i den här ravinen skulle det visst finnas en del fina, riktigt krävande vandringsleder också. Det låter alldeles för intressant för att ignorera.

Och när vi nu, vår vana trogen, började leta boende i området så fick vi uppleva något nytt: fullbokade campingar! De tre första campingarna vi ringde till kunde inte erbjuda plats, men på den fjärde fick vi napp och de uttryckte sig som vi var vana: Det är bara att komma hit, det finns plats. Ingen bokning nödvändig.

Campingen i fråga heter Domaine du Verdon och visade sig ligga riktigt bra till. Landskapet vi passerade på vägen var fantastiskt dramatiskt, först upp på serpentinvägar rakt norrut och sedan de sista milen längs med floden.

Och som vanligt så hade vi tur i oturen. Campingen som var vårt egentliga fjärdeval visade sig vara en jättefin camping med rejält poolområde, idrottsaktiviteter och flera restauranger inne på området.
Den låg också precis intill floden, från vår husvagn var det ca 60-70 meter ner till vattnet. OK, en rejäl motgång drabbade oss också... Då vi stannat vid en stormarknad strax efter att vi gav oss iväg så hade ett skåp inte stängts ordentligt, så när vi kom fram och öppnade husvagnen för att börja plocka ut grejor så mötte oss en vacker blandning av müsli, olivolja och krossat glas på golvet i husvagnen. Mia städade upp detta galant medan resten av familjen donade utanför och höll sig undan.

Och det visade sig alltså snabbt att mobildata-täckningen var helt kass för alla i familjen. Campingen erbjöd gratis Internet 30 minuter om dagen, därefter kunde man köpa access för längre tid. De 30 minuterna spenderades på någon enstaka Instagram-uppdatering och att ladda ner väderprognosen. Dessutom fungerade detta wifi endast borta vid receptionen, inte vid husvagnen.
Och när jag övervägde att göra det så sa dock personalen ärligt att jag nog borde låta bli, med mycket folk på campingen så var det inte riktigt värt pengarna, tyckte de. Och där dog bloggen alltså...

Kvällens middag intogs på pizzerian på campingen, sedan drog vi oss tillbaka för att planera nästa dags övningar: Den tuffaste vandring vi någonsin gjort, räknat både i längd och höjdmeter.