När vi började planera vår Norge-semester så blev vi tidigt varse om att det fanns ett antal glaciärer i Norge, och en av de mest kända heter Nigardsbreen och är en arm på en jättelik glaciär som heter Jostedalsbreen.
Problemet var bara att den ligger lite avsides, 4 mil in i en dal som är en återvändsgränd. Vi fick inte ihop det med allting annat vi ville göra, så vi funderade inte så mycket mer på det. Men efter att vi uppdaterat våra planer några gånger, som vi ju tenderar att göra, så fann vi oss plötsligt boende på en camping bara 5 mil från glaciären. Tanken på att besöka den vaknade därför till liv igen igår kväll, och idag var det dags att verkställa planen.
Färden längs fjorden och sedan in i dalen bestod av en fantastiskt vacker väg med en bred älv med alldeles turkost vatten, och bilen fick tvärstanna med jämna mellanrum för fotografering och vyinspektion.
Till slut var vi framme vid parkeringen närmast glaciären, men då återstod ca 2,5 km vandring i rejält kuperad terräng innan man faktiskt var framme vid glaciärisen.
Eftersom det här kändes som en potentiell "once in a lifetime"-grej så såg vi också till att lösa biljetter för en guidad vandring uppe på glaciären. Vi förutsatte att det var enda möjligheten att komma riktigt nära, och det visade sig stämma.
Väl framme vid samlingspunkten så fick vi på fullaste allvar hjälp av en nepalesisk guide som hade bestigit Mount Everest 7 gånger(!) Säsongen där är ju typ 2 månader lång i bästa fall, så nu extraknäckte han lite på en norsk glaciär också... Han hjälpte oss att knäppa på stabila isbroddar på skorna, och sedan blev hela sällskapet (ca 15 pers) ihopknutna med rep. En för alla, alla för en, alltså.
I de enorma isblocken på glaciären, höga som 3-våningshus eller mer, så hade små stigar brant uppåt byggts. På vissa ställen fanns trappsteg uthuggna, och här och där fanns det hål där man kunde se och höra vattnet under glaciären forsa fram.
Man var så koncentrerad på att följa stigen så att man varken märkte det ihållande regnet eller hur brant det var. Till slut var vi uppe vid vändpunkten, och då var det fototajm och vi fick oss en liten historia om glaciären innan vi vände neråt igen.
Väl nere på marken började man så smått inse vad man varit med om, och efter att ha snörat av oss broddarna och tagit lite familjebilder så traskade vi tillbaka till bilen, uppspelta över ett fantastiskt äventyr.
Vi misstänker att vi kommer sova bra i natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar