Med husvagn och barn i Europa

Vår familj, bestående av två vuxna och två döttrar som är 10 och 12 år gamla, har sommaren 2015 och 2016 semestrat med husvagn i Europa.

2015 blev det 3 veckor med stopp i Tyskland, Österrike, Slovenien, Kroatien, Italien och Danmark. 10 övernattningsplatser (endast campingar) med sammanlagt 440 mil husvagnskörning.
2016 blev det 4 veckor i Danmark, Tyskland, Liechtenstein, Italien och Frankrike. 16 övernattningsplatser (varav 3 rastplatser) med sammanlagt 510 mil husvagnskörning.

Våra två resor har varit väldigt lärorika, och för er som kanske funderar på att ge ut med husvagn i Europa, men inte riktigt har vågat ta steget än, så hoppas jag att det här blogginlägget kan vara till hjälp. Vi tycker att det har varit fantastiskt roliga upplevelser!

Våga vägra boka!

Vår strategi har varit att göra ganska korta stopp, som mest 3 nätter, och i största möjliga mån undvika att boka någonting alls. Förra året bokade vi färjan mellan Trelleborg och Rostock för utresan, och den första campingen i Österrike. Detta året bokade vi endast färjan Göteborg-Frederikshavn.

OBS! Att vi inte behövt boka campingar, utan kunnat ringa och kolla samma morgon eller ibland inte alls, har med all säkerhet att göra med att vi lagt våra resor tidigt på sommaren. Senare på sommaren hade det kanske inte fungerat alls lika bra. Förra året startade vi en vecka efter midsommar och var ute i 3 veckor, detta året startade vi på midsommardagen och var ute i 4 veckor. Hemkomst runt 23:e juli bägge åren, alltså. Vi har inte upplevt några nackdelar alls med att lägga resorna såpass tidigt, så har ni också möjlighet att ta semester under denna tid så gör det!

Att inte boka och detaljplanera har gett oss en oerhörd frihet, som vi uppskattar väldigt mycket.
2015 så utökade vi vår vistelse i Kroatien, efter att ett par svenska motorcyklister som vi träffade på en camping i Slovenien hade rekommenderat det.
Sommaren 2016 hade vi från början planer på att efter Jylland åka västerut mot Frankrikes nordkust och sedan ner längs Atlantkusten, för att så småningom köra över till Franska Rivieran. När vi väl befann oss på Jylland och skulle åka vidare kunde vi konstatera att 10-dygnsprognosen för norra Frankrike såg minst sagt trist ut med 16-18 grader och regnskurar många dagar. Vi bestämde oss då för att vända på rundan och hoppas på att vädret hade blivit bättre då vår resa började närma sig sitt slut istället. Första resmålet blev då istället Liechtenstein, via övernattningar i Tyskland, för att sedan fortsätta ner i Italien. Väderprognosen rättade aldrig till sig, så det slutade med att vi skippade västra Frankrike helt.

Hitta camping

Hur hittar man då camping när man är ute och far? Det absolut viktigaste verktyget vi har är ACSI's app. Finns både för Android och för iOS. Apparna är gratis men innehållslösa från början, så man måste köpa till paket för de länder man ska till. Största paketet kostar 120 kronor och innehåller alla deras 8500 campingar i hela Europa. Då paketet laddats ner till telefonen/surfplattan (tar ca 5-6 Gb) så kan appen användas helt utan Internet-anslutning. Mycket bra, och om ni tvekar på att punga ut 120 kronor för detta paket så bör ni nog stanna hemma helt och hållet.

Vi kompletterade ACSI-appen med Google-sökningar för att ha ett maximalt urval och för att kunna läsa så många betyg som möjligt. En sak som vi dock insåg är att en camping som finns i ACSI:s databas nästan garanterat är byggd för att ta emot resande turister och inte bara fokuserar på sina säsongscampare.
På den första campingen i Italien i år, Camping Montorfano utanför Como, så blev detta väldigt tydligt. Denna camping fanns på Google men inte i ACSI-appen. Servicehusen var ytterst rudimentära, det fanns inte ens varmvatten till diskhoarna, och toaletterna var av den gamla typen med bara ett hål i golvet. Samtidigt fanns det hundratals campingtomter med sägongs-campare som inte använde dessa faciliteter eftersom de hade egna lösningar i sina stugvagnar.

Betygen som campingarna fått i ACSI-appen kändes inte alltid helt relevanta. Den första campingen i Frankrike som vi besökte 2016 hade fått höga betyg men visade sig vara väldigt spartansk med duschpolletter (väldigt ovanligt i Sydeuropa) och ganska trist poolområde.

Då vi valt ut en camping såg vi för det mesta till att ringa och kolla tillgänglighet någon gång under samma dag som vi planerade att anlända. Och svaret var nästan alltid detsamma: Vi har gott om platser, det är bara att komma hit. Först då vi letade efter vår sista övernattning i Frankrike, i området kring Les gorges du Verdon, så fick vi napp först på den fjärde campingen vi ringde. Detta visade sig vara en jättefin fyrstjärnig camping, som låg jättebra till för det vi planerade att hitta på.

Största skillnaderna

Det är egentligen två stora skillnader mellan svenska och sydeuropeiska campingar, som vi har upplevt det: duscharna är nästan alltid gratis (inget tjafs med polletter eller mynt) och det finns i princip aldrig kokplattor, ugn eller microvågsugnar.

Priset är också betydligt högre, uppskattningsvis ca 50% högre för motsvarande standard. En fin camping nära högsäsong kan kosta uppemot 700 kronor natten.

Campingarna i Tyskland är billigare och mer lika de svenska, som vi har upplevt det.

Körning

Det har blivit så att jag, Daniel, kör hela tiden när vi drar husvagn. Jag vet inte riktigt anledningen till detta, men en faktor är nog att jag känner mig betydligt lugnare som förare än som passagerare. Och det har inte någonting att göra med vem som kör, bör väl tilläggas :)

Vi kör med en Skoda Octavia Scout och en Dethleffs 510 av 2004 års modell. Denna kombination kan man köra med vanligt B-körkort, med en marginal på rafflande 15 kg.

Barnen i baksätet hålls i schack genom tillgång till smartphones och iPads. Det spelas in videobloggar, spelas pek-och-klicka-spel, tas bilder med roliga filter o.s.v. I baksätet finns tillgång till en laddare, det har räckt för ungarna nästan hela tiden. På hemvägen detta året drog vi några riktigt långa pass eftersom vi ville möta upp släktingar på Legoland, och det blev barnen givetvis påminda om då och då: vi måste sitta i bilen länge idag annars hinner vi inte fram i tid.

Lunch tar vi antingen på rastplatser utmed vägen, eller i farten. Om man har en lång körning framför sig, och husvagnskylen inte är alldeles tom, så har det funkat väldigt bra för oss att äta i farten. Detta har gällt både frukost och lunch vid olika tillfällen. Frugan i passagerarsätet serverar från en kylisolerad picknickryggsäck, som fyllts på innan vi startade. Kokta ägg, som vi ändå brukar äta till frukost, är oslagbara som färdkost. Två kokta ägg med en klick kaviar eller majonnäs på så är man mätt. Annat som funkar bra är färdigskivad ost, nötter, charkuterier och cocktailtomater.

Lunch på rastplatser fungerar också bra. Maten är helt OK och hela familjen brukar hitta något att äta. Priserna är lite högre än snabbmatskedjorna, en måltid för hela familjen landar på ungefär 60 Euro. Maten ligger oftast färdig under värmelampor, så det går snabbt att få den. Detta gäller både Italien, Frankrike och Tyskland.

Trafikrytmen och din egen hastighet

Hur ska du köra med bil och husvagn ute i Europa, då? Det här funkar bäst, enligt min erfarenhet: Håll minst 92 km/h i verklig hastighet, kolla med GPS:en i telefonen om du inte vet hur fel din hastighetsmätare visar från början. Fördelen med denna hastighet är att du inte kommer att bli omkörd av några lastbilar alls, vilket är en stor fördel. Samtidigt närmar du dig framförvarande lastbilar ganska sakta i den farten, åtminstone om det är plan mark.

Då man kommer ifatt en lastbil eller annat långsamtgående fordon så fick man normalt sakta ner, eftersom det var sällan man kunde påbörja omkörningen omedelbart. Det vanligaste scenariot var då att hastigheten sjönk med 7-10 km/h, det är så mycket långsammare de flesta lastbilar kör. När det sedan var fritt i backspegeln så accelererade jag upp till en förutbestämd hastighet där jag fortfarande känner att ekipaget är stabilt. För vår del innebär det 100 km/h. För att minska risken för missöden så utnyttjade jag också en funktion i bilen där man kan ställa in att bilen ska varna om man överskrider en viss hastighet. Den hade jag satt till 105 km/h.

Med denna teknik så fullföljs omkörningarna oftast ganska snabbt. Viktigt är att titta i den vanliga högerbackspegeln när husvagnen går fri från det omkörda ekipaget, så att man kan återvända till högerfilen. En hel del chaufförer blinkar med helljuset för att säga "OK, du kan köra in framför mig nu" när man kommit förbi ordentligt.

Räkna med att lastbilar kan ändra hastighet snabbt om vägens lutning ändras. Om det är väldigt kuperat, försök att lägga dina omkörningar i början på uppförsbackar då lastbilen får det jobbigare. Om du försöker köra om i nerförsbacke så blir det mycket lätt en svajig, långsam omkörning som hindrar trafiken och är farlig för ditt eget ekipage. 

Vägtullar

Vi la ingen energi på att försöka undvika betalmotorvägar eftersom de oftast håller väldigt hög kvalitet. På hemvägen föreslog navigatorn att vi skulle köra in i Schweiz och sedan köra samma väg hem genom Tyskland som vi kört på nervägen. Detta lät tråkigt och omständligt (se avsnittet om Schweiz här nedanför), så vi körde hellre i östra Frankrike så långt som möjligt.

Schweiz På väg till Liechtenstein var vi tvungna att köra in i Österrike, och för att få köra motorvägen vidare mot vårt mål så var vi tvungna att stanna vid gränsen och köpa en s.k. vignette. Den kostade ca 80 kronor för 8 dagar, vill jag minnas. Detta är ett ganska osmidigt tullsystem. Samma system finns i Slovenien och en del andra länder, där vignette kan köpas på de flesta bensinstationer. Till saken hör också att vi förra året körde ett antal mil på slovenska motorvägar innan vi insåg att vi behövde en vignette. Vi har ännu inte hört något om detta, så vi antar att det inte har följts upp.

Frankrike har flera olika motorvägsoperatörer och tar betalt i förskott på många sträckor. Detta är ganska irriterande eftersom vissa sträckor var rejält korta och bara kostade några Euro. På andra sträckor var operatören densamma så där körde vi länge och fick betala runt 30 Euro när vi väl körde av. Samtliga stationer tog betal- och kreditkort, och betalning med kort går väldigt smidigt.

Italien har monopol på betalmotorvägarna. Det vanligaste är att man vid påfart på motorvägen får en biljett, så att bommen öppnas. Sedan matar man in biljetten vid avfart så att systemet kan beräkna hur långt man kört. Samtliga stationer vi körde igenom tog betal- och kreditkort, och betalningen tog ca 10-15 sekunder eftersom man inte behövde slå någon kod.

En massa matnyttig information finns också på Motormännens hemsida.

Gränskontroller och pass

Efter alla skriverier om hårdnande gränskontroller i Europa p.g.a. flyktingsituationen så hade vi räknat med att få visa upp passen titt som tätt under vår resa 2016. Det stämde inte alls, inte vid en enda gräns behövde vi plocka fram passet. Däremot vill fortfarande de flesta campingar ha tillgång till passet medan de registrerar ankomsten, och några campingar behöll också mitt pass (inte resten av familjens) under hela vistelsen.

Körstilar i de olika länderna

Detta skiljer sig åt väldigt mellan länderna och märks förstås tydligast när det är mycket trafik.

I Tyskland får man vara mycket noggrann om man tänker göra en omkörning, bilar kommer regelmässigt i omkörningsfilerna i 70-100 km/h högre hastighet än du själv har. Detta gäller även om det är trefiligt. Bilister i Tyskland är också väldigt förtjusta i att köra tillbaka till högerfil även om det inte behövs och de snart kommer att behöva göra en ny omkörning.

I Frankrike upplevde jag att det finns en väldig respekt för hastighetsgränserna, och det är överhuvudtaget betydligt färre fartdårar även då farten är 130 km/h. Det var också relativt vanligt med att bilar låg långt under den tillåtna hastigheten utan någon synbar anledning. Vi körde bl.a. om ett ungt par som satt och diskuterade yvigt. De körde i ca 80 km/h på en 110-sträcka.

I Italien är det en hetsigare körstil än i Frankrike, men även där var det ganska ont om racerförare.

Korsa Alperna

Om ni har möjlighet så försök att korsa Alperna på lördagar eller söndagar, mängden lastbilar har vi upplevt som betydligt mindre, och i de branta, slingriga passen håller lastbilarna ofta mycket låg hastighet. 2016 råkade vi köra etappen från Liechtenstein till norra Italien på en söndag, vilket visade sig vara mycket lyckat. Vädret var uruselt med ihållande regn, men trafiken var mycket måttlig.

Ekonomi

Det kostar givetvis att vara ute och campa, särskilt om man reser så långa sträckor som ner till Medelhavet. Sommaren 2016 fördelade sig våra fasta kostnader för 4 veckor camping såhär:

• Campingavgifter: 10600:- (407:-/dygn för 26 övernattningar på camping)
• Diesel: 7950:-
• Transportavgifter (vägtullar, färjor och broar): 4750:- 
• Parkeringsavgifter: 330:-

Detta är kostnader som är svåra att påverka. Övriga kostnader är de "mjuka" delarna som går att påverka, t.ex. genom att välja billiga nöjen och laga mer mat själv. Vi har unnat oss en hel del restaurangbesök, oftast beroende på att vi varit ute på äventyr när det började kurra i magen.

För vår del så har vårt Europa-äventyr kostat ungefär 15000:- i veckan, och då är allt inräknat. Det är ungefär hälften så dyrt som en all-inclusive-resa, och bra mycket roligare!

Turista

Vi har haft en oerhörd hjälp av TripAdvisors app för att hitta saker att göra. Flera av de roligaste sakerna vi gjort (bl.a. vandringar i Pistoias underjord och ett besök i en botanisk trädgård i Apenninerna) hittade vi via TripAdvisor.

En annan bra källa för lokala saker att hitta på är campingreceptionen, där det alltid brukar finnas broschyrer om turistmål i närheten.

När vi hade siktet inställt på stadskärnor (bl.a. Pisa och Florens) så hade vi en väldig glädje av vår moderna GPS och dess enorma databas med intressepunkter. När vi körde till Pisa så räknade jag med att behöva parkera en rejäl bit från sevärdheterna, eftersom jag vet hur oerhört mycket turister det brukar vara där. Men vi ställde in GPS:en på att köra ända fram, och när vi sedan började närma oss så tittade vi på GPS:en efter parkeringsplatser. Därigenom var vi aldrig inne och snurrade i smeten, där man kanske behöver lägga en halvtimme på att hitta parkering. Vid mindre attraktiva turistmål så var det bara att köra nästan ända fram, och läsa skyltarna noga så att man inte körde in i någon körförbudszon. Så gjorde vi när vi skulle till domkyrkan i Pistoia, t.ex.

Vi har också pratat om att vi nästa år ska försöka bli ännu bättre på att hitta de här lite mindre pärlorna som inte är så kända. Florens centrum och Pisas centrum var helt överlusat med folk, som väntat, medan Pistoia, en stad bara några mil från Florens med en fantastiskt fin domkyrka, var nästan helt folktom.

Pistoia Underground, hittad via TripAdvisor

Botanisk trädgård i Apenninerna

Övernattning i farten

En av de allra användbaraste upptäckterna som vi gjorde det här året är hur smidigt det är att övernatta på rastplats när fokus ligger på att köra långa sträckor. Fast det krävdes lite tillvänjning...

På vägen ner, efter att ha lämnat norra Jylland, så stannade vi utanför Scandinavian Park i Flensburg. Detta är ett dygnet-runt-öppet varuhus med fokus på öl, sprit och godis. Vi förstod också av info på Internet att det fanns en gratis övernattningsparkering där. När vi började närma oss så bestämde vi oss för att göra ett försök att övernatta där. När vi kom fram stod det redan ett par andra skandinaviska ekipage där, som också skulle övernatta.

Den natten var inte speciellt bra, mest eftersom att det var främmande ljud utanför husvagnen från och till hela natten. Lastbilar som körde in och ut, husvagnar och husbilar som kom ännu senare än oss o.s.v. Intrycket av övernattningen var minst sagt negativt.

På vägen hem, när vi under första resdagen tillryggalagt betydligt kortare sträcka än vi tänkt oss, så började vi åter fundera på att försöka köra riktigt länge och sedan övernatta på rastplats någonstans i Frankrike. Jag kände mig pigg, så det slutade med att vi körde till klockan 21.30 innan vi började leta rastplats. GPS:en var till mycket stor hjälp även där, och det finns också utförliga listor på Internet som listar alla rastplatser längs de olika motorvägarna.

Rastplatsen vi till slut valde hade en dygnet-runt-öppen bensinstation med fräscha toaletter. Parkeringen som var avsedd för övernattare låg bara ca 60 meter därifrån, och när vi parkerade stod det redan ett antal andra fordon där som också skulle övernatta. Vi insåg att detta var en stor trygghet, vi var inte ensamma och bensinstationen gjorde att det rörde sig folk i området hela natten.

Den här gången såg jag till att sova med öronproppar, och istället för att se ljuden utanför husvagnen som ett hot så såg vi dem som en trygghet. Det var alldeles för mycket folk i rörelse för att man i lugn och ro skulle kunna bryta sig in hos någon av övernattarna, helt enkelt.

En annan fördel med rastplatsen är att man ovillkorligen vaknar ganska tidigt, och kan komma ut på vägen igen i riktigt god tid.

Nästa kväll upprepade vi proceduren efter att ha avverkat 93 mil. Vi körde tills det skymde och hittade en Autohof i Tyskland. Vi fick köra förbi några som var små och hade ont om plats, men på den vi stannade på fick vi plats precis framför ingången till den dygnet-runt-öppna restaurangen.

Vi vidtog ändå en del säkerhetsåtgärder för att minska riskerna ytterligare. Samtliga värdesaker lades inte på vanliga hyllan vid husvagnsdörren, utan vid huvudkudden. En del av de saker vi inte behövde använda på kvällen, t.ex. kamera och laptop, låstes in i bilen.

Utrustning

Det viktigaste tipset när det gäller utrustning för en rörlig, flexibel campingupplevelse: Lämna förtältet hemma! Sedan vi köpte vår nuvarande husvagn för 3 säsonger sedan så har vi aldrig haft det uppfällt. Vi tycker det är alldeles för roligt att upptäcka nya platser för att slå oss till ro tillräckligt länge för att det ska vara någon poäng med förtält.

Det näst viktigaste tipset, som är nära relaterat till föregående punkt: Se till att skaffa en markis till husvagnen! Nere i Europa har vi upptäckt att markisen faktiskt fungerar som solskydd eftersom solen står så högt. Hemma i Sverige tycker jag att det är sällan den hjälper mot solen, som antingen står för lågt eller är i moln... Däremot fungerar den (nästan) alltid bra som regnskydd, så att sakerna som står utanför husvagnen förblir torra. Vi har en Fiamma Campingstore. Den är helt manuell och hängs i samma spår som förtältet. Två personer fäller upp den på 5 minuter + lite extra tid ifall marken är väldigt hård och besvärlig när man ska slå ner förankringspinnarna.

Römös norra strand

För att sitta ute har vi köpt campingstolar från Biltema. Det finns en uppsjö modeller att välja mellan i de flesta butiker, men den här modellen från Biltema är vi väldigt nöjda med. Vi köpte fyra stolar säsongen 2012 och de håller än. Vi har även köpt ett hopfällbart campingbord i aluminium, liknande detta. Det fälls upp på 5-10 minuter, och blir till ett långsmalt ca 150 cm långt paket när det är hopfällt.

Sen är det ju det här med grill, en oerhört viktig detalj förstås! Vår Dethleffs har väldigt liten koffert där fram, t.ex. så får inte Biltemas klassiska campinggrill plats. De senaste två säsongerna har vi haft en rektangulär, hopfällbar grill från Jula som inte säljs längre. Grillytan blir inte mycket större än ett A4-papper.

Efter att ha kommit hem från vårt campingäventyr sommaren 2016 så hade vi dessutom upptäckt ett nytt problem: Kolgrillar är strängt förbjudna på många campingar i södra Frankrike och Italien, troligen beroende på brandrisken.

Därför har vi alldeles nyligen sett till att montera ett grenuttag och en snabbkoppling till gasolen i kofferten. Detta lät vi en lokal gasolspecialist göra, det är inget jag skulle våga mig på själv. Till denna koppling kan vi nu ansluta en nyinköpt förlängningsslang på 4 meter och en gasolgrill av märket Cadac Safari Chef 2. Grillen tar ungefär lika stor plats som en gasolflaska när den är hopfälld, vilket gör att den får plats i husvagnens koffert. Framöver kommer vi alltså att kunna steka ägg och bacon till frukost, precis utanför husvagnen! Fantastiskt, eller hur?

Hemkomlingarna

På söndagsmorgonen så tog vi det väldigt lugnt. Efter att ha packat ihop allting kring husvagnen så körde vi en sväng ner till badsjön för ännu ett dopp.

Väl hemkomna på eftermiddagen så kunde vi konstatera att allting var OK. Gräsklipparen hade kört fast i trädgården, men det måste nästan ha skett tidigare samma dag för gräsmattan var hur kortklippt och fin som helst. Igen obehörig hade varit inne i huset, inga vattenläckor, ingen kvarglömd, stinkande mat i kylen.

Och en mycket angenäm överraskning var att både hallon och bigarråer i trädgården var fullmogna, men inte övermogna. En del av bigarråerna hade börjat mögla eller blivit uppätna av fåglar, men det blev ändå många liter plockade senare i veckan. Och efter att ha haft en ganska anonym hallonbuske i ena hörnet av bärbuskaget så hade den nu spritt sig så att vi hade hallonbuskar med fullmogna, jättegoda hallon på en flera meter lång sträcka.

Ida hade tidigare föreslagit att vi skulle äta på RoseGarden som avslutning på semestern, och efter att familjen duschat och gjort sig i ordning så körde vi in till centrala Jönköping. Sedan någon vecka tillbaka hade hela familjen spelat Pokémon GO längs med hemvägen från Frankrike, och när vi tog en promenad i Jönköping efter maten kunde vi fascinerat se vilket fantastisk mängd människor som gick runt med nosen i telefonen och spelade. Så även vår familj :)

Åsen kallar oss

När vi nu började närma oss hemmaplan så började man så smått tänka i hemmabanor igen. Vi hade fått intrycket att det varit ganska dåligt väder hemma, så vi började så smått diskutera att vi borde boka in ett besök på Hökensås så snart som möjligt. Kanske redan helgen efter att vi kommit hem och börjat jobba igen?

Eller kanske... nu direkt rentav? Då vi vaknade på Barsebäckstrand till ytterligare en dag med fint väder så var det fredag. Två potentiella övernattningar kvar på semestern, alltså. Och utan att det känns som att det diskuterades speciellt mycket så hade vi plötsligt bestämt att vi spenderar de nätterna på Hökensås, helt enkelt.

Och när beslutet väl hade tagits så kändes det helt rätt. Hela familjen höll med om detta, inga protester framfördes för att vi skulle passera vårt hus på några kilometers avstånd utan att faktiskt stanna där. Det var en lite crazy känsla, faktiskt, och kanske ännu ett bevis på hur bra vi trivs i husvagnen.

Delar av släkten hade samtidigt rört sig ganska parallellt med oss, så Matilda och kusin Milo skulle under lördagen befinna sig i sommarstugan utanför Mullsjö. Den ligger ungefär 20 km från Hökensås camping. Det skulle kanske också kunna kombineras ihop till något bra?

Men först skulle vi ta oss ifrån Barsebäck, och vädret fordrade ett sista dopp innan vi gav oss av.

Därefter styrde vi kosan hemåt. För ett ögonblick funderade vi på att köra hem om och kissa, eftersom en stor nöd drabbade familjen i höjd med Jönköping. Men för säkerhets skull stannade vi istället på en rastplats längs E4:an, och fortsatte sedan norrut på Vätterns västra sida.

För oss är det något alldeles speciellt med Hökensås och dess camping, det är helt klart. Vi sätter normalt sätt en ära i att testa nya campingar och utflyktsmål, men nu såg vi fram emot att få avsluta vår 500 mil långa resa genom Europa där.

Och även om vi inte hade kollat upp det speciellt noga så hade vi fått intrycket att vädret runt Jönköping varit ganska skakigt med en hel del nederbörd, men det visade sig inte riktigt stämma.

När Mia och jag redan ankomstkvällen tog en liten promenad i närheten av campingen så verkade det oroväckande torrt.

Och dagen efter, då vi mötte upp Matilda och Milo och tog en betydligt seriösare runda, så visade det sig stämma. Det var rejält torrt i markerna, och flera av våra normalt sett pålitliga svampställen gapade helt tomma. Goda, stora blåbär fanns det däremot gott om.

Efter att ha hittat några liter svamp så gav vi upp och styrde istället kosan mot den fina badsjön som ligger strax norr om campingen. Vattnet i den sjön är såpass klart att vi kunde ha lite glädje av våra cyklop för första gången sedan Franska rivieran.

På kvällen satte vi igång grillen och sedan sov Matilda och Milo över. En fantastiskt trevlig sista kväll på vår resa blev det!

Vi snor den bästa platsen!

Efter att tidigare under semestern inte behövt lägga speciellt stor kraft på att ringa runt till fullbokade campingar, så fick här hemma i Svea rike uppleva detta igen. Då vi började jaga natthärbärge längs Skånes västkust så fick vi nobben på flera campingar, som var fullbokade.
Till slut ringde vi till Barsebäckstrand, en camping alldeles nere vid havet norr om Barsebäck. Vi har varit på besök där, men aldrig tidigare övernattat.
   - "Vi har en plats, om ni klarar er utan el", meddelande den vänliga damen med den vackra dialekten (skånska, alltså!)
Den tar vi, sa vi, och styrde kosan mot Barsebäck. Och när vi väl hade blivit insläppta och blivit anvisade vår plats, så visade det sig att vi hade dragit en vinstlott eftersom de strömlösa platserna låg allra närmast havet och dessutom skymde utsikten för säsongarna som satt och glodde på oss. Vi hade uppskattningsvis ca 20 meter till vattenbrynet. Och som om inte det var nog så såg det ut att bli en alldeles särskilt grann solnedgång över Öresund denna kväll.
Men hela familjen var hungrig nu, och klockan var för mycket för att starta upp grillen, så medan jag körde till Max hamburgerrestaurang på Center Syd i Löddeköpinge så packade övriga familjen upp bord och stolar med mera. Sen åt vi snabbmat i den begynnande solnedgången.
Efter maten gick vi ner till stranden, och Mia och Ida ville ta sig ett kvällsdopp. Maja och jag stannade på land med kamerorna i högsta hugg.

Släkt var det här!

Dagen efter Legoland så for vi vidare, vår vana trogen. Vi hade hoppats kunna hinna träffa Daniels bror och föräldrar, och kunde det ske samtidigt så vore det ju en logistisk vinst, tyckte vi. Och efter lite bristande kommunikation från vår sida så ordnade det upp sig till slut, i alla fall, genom att vi anslöt ute i föräldrahemmet där brodern med familj redan hade dykt upp.
Vädret fortsatte på den inslagna vägen med värme och sol, så den nyrenoverade poolen kom till stor nytta!

Legolandet

Efter att framgångsrikt ha checkat in på Give Camping och fräschat upp oss lite så körde vi och mötte resten av den närvarande familjen Dahlin på deras hotell. Mycket trevligt!
Dagen efter var det dags att gå på Legoland. Väderprognosen såg alldeles perfekt ut och det var mitten på juli, vi var alltså inte helt ensamma skulle man kunna säga. Men vi hade det trevligt i alla fall, och det var en lustig känsla att nu ha så pass gamla barn så att man kunde släppa dem lösa därinne själva. Maja och Ida fick sällskap av kusin Erik, sen såg vi knappt till dem förutom när vi samlades för att äta.
Vid stängningsdags klockan 21 drog vi oss motvilligt mot utgången, och efter lite krångel vid parkeringsautomaten lyckades jag få ut bilen så att jag kunde hämta upp resten av familjen. En trevlig dag, helt enkelt!
Dagen efter var det dags att checka ut från campingen och styra kosan mot Skåne och Daniels släkt där.

Römö, denna magiska plats!

Första gången vi turistade på södra Jylland var 2011, på hemväg från Eurodisney. På grund av en träskruv i däcket blev vi uppehållna längre än vad vi tänkt oss, och fick söka övernattning lite tidigare. Killen som lagade vårt däck rekommenderade då ett hotell/camping på Römö, den sydligaste danska ön i det s.k. Vadehavet som är en marin nationalpark. I och med dessa slumpartade händelser fick vi därför bekanta oss med Römös fantastiska, platta, vidsträckta stränder där man får lov att köra bil i princip överallt. Och tack vare ett plötsligt skyfall fick vi också se hur de kunde förvandlas till en gigantisk spegelblank sjö. Här är några bilder från 2011.

Efter gårdagens rekordlånga körning på 93 mil så hade vi nu gott om tid på oss att ta oss till campingen strax norr om Legoland, där vi till vår stora förvåning kunde få plats utan bekymmer.
Först på schemat stod dock ett nytt besök i Scandinavian Park i Flensburg för att köpa lite vuxendricka... Från vår övernattningsplats till Flensburg var det 10 mil, d.v.s. mer eller mindre nästdörrs med våra något förvridna avståndsreferenser.
När väl det besöket var avklarat så hade vi ca 10 mil till Römö, på mindre, roliga vägar som under en lång sträcka löper helt parallellt med den tysk-danska gränsen. Väderprognosen såg också fantastiskt lovande ut, och mycket riktigt så möttes vi av en soldränkt strand med hundratals parkerade fordon. Hundratals fordon kan låta mycket, men på en strand som är närmare en 1 kvadratkilometer stor så blir det ganska gott om plats i alla fall.
Stolar och bord plockades fram och fälldes upp, och efter att ha badat åt vi lunch på stranden ca 100 meter från vattnet.

Till saken hör att detta är Römös norra strand. Ca 7-8 kilometer söderut finns det ytterligare en, ännu större, strand. Den är inte lika öppen för biltrafik eftersom den används till kite surfing (fyrhjuling som dras av fallskärmsliknande segel) och buggy windsurfing (fyrhjuling med windsurfing-segel), men eftersom den är uppskattningsvis 2 kvadratkilometer stor så finns det även där gott om plats!
Så när vi ätit lunch och packat ihop så körde vi söderut på ön och tog oss ut på den södra stranden också. Ett besök i hamnen i Havneby, med glassförtäring och studier av slitna fiskebåtar, hanns också med.

Nöjda och glada över att ha hunnit besöka Römö igen så styrde vi så småningom bilen mot Give camping några mil norr om Legoland.

Låt oss sjunga rastplatsens lov

Redan innan vi påbörjade vår semesterresa efter midsommar så visste vi att ett antal släktingar skulle till Legoland den 20:e juli, onsdagen i vår sista semestervecka. Vi hade medvetet uttalat oss svävande kring vårt eventuella deltagande eftersom vi inte är svaga för deadlines och måsten på semestern. Men när vår sista semestervecka nu började närma sig så kände vi oss mycket nöjda och mätta på det vi hade upplevt nere vid Medelhavet, så att vända hemåt för att gå på Legoland kändes som en rolig lösning. Dessutom skulle vi få möjlighet att spendera dagarna efter Legoland lite hur vi ville närmare hemmavid.

Enda problemet var ju att vi kände oss tvungna att även hinna med Les Gorges du Verdon, och när vi nu var klara med detta och checkade ut från campingen så hade vi 3 kördagar på oss att ta oss de 175 milen till Billund. Som ett första steg lekte vi med tanken på att faktiskt försöka komma iväg riktigt tidigt från campingen, men än en gång fick vi bevisat att vi verkligen, verkligen inte tycker om att stressa på semestern. Och en väldigt viktig ritual är att vakna och äta frukost i lugn och ro.

Ca 11.30 lämnade vi alltså campingen och körde norrut. En kyrka byggd uppe på en hög klippa blev det sista vi såg av Verdon-området.

Ganska snabbt stod det klart att vi missat en liten detalj: vi befann oss mitt i ett motorvägsvakuum. Snabbaste vägen norrut enligt GPS:en bestod i inte mindre än 20 mils körning på riksvägar innan vi kom fram till längre motorvägssträckor. Det var fantastiskt vackra vägar att köra, men medelhastigheten blev förstås betydligt lägre än vi hoppats på.

När det började närma sig kväll då diskuterade hur vi skulle lösa övernattningsproblematiken. Den stora nackdelen med att reseövernatta på campingar är att de har öppettider och måste kontaktas innan så att man vet att man får plats. Efter att ha läst på lite om övernattningar på rastplatser i Frankrike (Aires kallas de), så bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att använda denna övernattningsform. Natten utanför Scandinavian Park i Flensburg hade blivit minst sagt misslyckad eftersom jag hade en oerhört ihärdig rethosta och vi var inte heller förberedda på alla kringljud i form av startande lastbilar och andra husvagnar som dönade in på parkeringen efter midnatt.

Efter att ha ätit snabb middag längs med vägen så fortsatte vi köra långt in på kvällen. Jag kände mig pigg, och först efter klockan 21 började vi på allvar leta efter lämplig rastplats.

Mia hade under körningens gång hittat flera bra sidor på nätet med info om rastplatserna längs motorvägarna, och till slut valde vi en plats som hade fullservice, inkl. dygnet-runt-öppen bensinstation / fik / restaurang och fräscha toaletter som var gratis. Tack vare att vi kört så långt in på kvällen så lyckades vi trots allt tillryggalägga 50 mil den första dagen.

Och den här övernattningen blev betydligt bättre, det berodde nog till stor del på att vi var bättre förberedda på vad vi kunde vänta oss. En del av rastplatsens parkering var speciellt avsedd för övernattande husbilar/husvagnar, så vi var inte ensamma. Och eftersom jag skulle köra så pluggade jag in öronproppar och sov riktigt bra.

En annan fördel med att sova på rastplats är att man blir väckt tidigt, i takt med att andra fordon precis intill börjar röra på sig. Efter att ha plockat ut lite frukost ur husvagnskylen så gav vi oss iväg igen runt klockan 8.30.

Nu var det motorvägskörning som gällde för hela slanten, och medelhastigheten blev betydligt bättre. Vid två tillfällen använde vi oss av Google Maps trafikkartor för att se och undvika trafikstockningar, vilket medförde att vi vek av ringvägarna utanför Bremen och Köln för att istället köra på småvägar en stund. Vi rundade uppskattningsvis 2-3 mil köer på det viset.

Då det återigen började dra mot kväll så hade vi haft god fart i princip hela dagen, och när vi parkerade på en rastplats i norra Tyskland så hade vi tillryggalagt inte mindre än 93 mil. Nu hade vi inte mer än 10 mil kvar till Flensburg vid danska gränsen, och ca 25 mil kvar till Legoland. Risken att vi inte skulle hinna fram kändes därmed minimal.

Dagen efter gick vi återigen in i semester-mode för att återbesöka en av de häftigaste platser vi någonsin varit på.

Vi tar oss (fram) i dalen

Så, vi hade då anlänt till floden Verdon och slagit läger på campingen Domaine du Verdon. Via TripAdvisor och broschyrer på förra campingen hade vi gjort lite research och förstått att den mest krävande och vackraste vandringsleden längs floden heter Sentier Martel. Sentier är franska för stig, och Martel är efternamnet på en man som var en av de första att kartlägga ravinen i början på 1900-talet. Det var ingen tvekan om att den var utmanande. 14 km lång och man bör räkna med att det tar ca 5-7 timmar att gå, förstod vi av info på nätet.
För att försöka undvika totala sammanbrott började vi redan dagen innan prata inom familjen om vad vi planerade att hitta på, och vi var fast beslutna att vara bra förberedda. Det var ingen tvekan om att detta skulle bli den mest krävande vandring vi någonsin gjort.
Det viktigaste tycktes vara att ha rejält med vatten och bra skor med sig. Dessutom såg vi till att köpa gott om energirik mat som var lätt att ta med: nötter, torkad frukt m.m.
När det gällde logistiken så tycktes det rekommenderade tillvägagångssättet vara att köra bilen till slutpunkten på stigen (Point Sublime) och sedan beställa en taxi till startpunkten (Chalet de la Maline) så att man kunde börja gå därifrån.

Sagt och gjort. Fast det sket sig förstås nästan direkt, eftersom det efter en stund stod klart att vi skulle få vänta vid Point Sublime i en timme på taxin eftersom den enda tillgängliga bilen var upptagen tills dess. Klockan var redan betydligt mer än vad vi tänkt oss från början, så beslut togs att istället köra bilen till startpunkten och sedan ta taxi tillbaka då vi slutfört promenaden.

Resan till startpunkten innebar att man på kartan ovan ger sig in på den rödmarkerade öglan i mitten på kartan, vilket innebar en drygt 2 mil lång bilfärd på serpentinvägar där en avkörning ovillkorligen skulle innebära ett fall på flera hundra meter ner mot ravinens botten.

  - "Jag är glad att jag är chaufför och inte passagerare, jag skulle behöva byta byxor efteråt", sa jag på vägen dit. Det skulle visa sig senare att jag hade gjort en missbedömning...

Strax innan klockan 13 hade vi i alla fall hittat startpunkten, parkerat bilen och började gå. Vi befann oss då ca 400 höjdmeter ovanför floden, och trots att det bara var ca 600 meter fågelvägen ner till floden så krävdes det en promenad på nästan 2,5 kilometer för att komma dit. Så snirklig var stigen till en början.

Väl nere började vi leta efter ett ställe där det gick att ta sig ända ner till floden, eftersom stigen ofta gick betydligt högre upp i branten. Efter att ha gått ytterligare en stund så hittade vi en plats där man kunde ta sig ner till vattnet och vi belönades med ett svalkande dopp i fantastiskt vackra omgivningar!

Efter att ha klätt på oss och börjat äta av våra matransoner så gick vi vidare. Stigen var nu betydligt enklare ett tag, men vi visste från kartorna vi studerat in att det snart skulle komma nya höjdmeter att besegra.

Taktiken att prata mycket om vad vi skulle hitta på tycktes fungera, under stora delar av denna rekordvandring så var humöret gott. Vi visste också att det helt enkelt inte fanns någon möjlighet att avbryta, på en sträcka av 13 kilometer av stigen så fanns det inga utgångar. Man kunde bara gå framåt eller bakåt.

Vandringen fortlöpte väl och gav gott om möjligheter att studera de fantastiska miljöerna. Bl.a. visste vi att det skulle komma en 274 steg hög ståltrappa som skulle ta oss ner i en ny sektion av flodravinen. Strax innan stigens slut skulle det också finnas två tunnlar, 110 resp. 700 meter lång där man var tvungen att ta med sig egen ljuskälla.

Till slut började vi närma oss slutmålet Point Sublime, där vi skulle kunna beställa en taxi till mig tillbaka till bilen vid startpunkten. Då vi kommit ut ur sista tunneln var vi i princip framme, det var ca 500 meter fågelvägen kvar... och 200 höjdmeter. Stigen avslutades alltså med den skarpaste stigningen på hela vandringen, och för att ta sig fram var man tvungen att runda en lodrät klippa som förvandlade de 500 metrarna till ytterligare någon kilometer.

Men till slut kom vi upp och fram, trötta men mycket nöjda. En vag oro gnagde då inombords eftersom klockan var 19.30 och vi inte riktigt visste hur pålitlig taxin var vid denna tid. Tyvärr visade det sig stämma, taxichauffören förklarade att han hade slutat för dagen och efter att ha förklarat situationen sa han att man kanske skulle kunna beställa en taxi från Castellane några mil bort till en kostnad av minst 100 Euro.

Samtidigt som denna dialog pågick hade Mia börjat prata med ett sällskap fransmän för att undersöka om de skulle åt samma håll. Språkförbistringen var total, men till slut lyckades vi förklara var vår bil stod. Som framgår av kartan längre upp så finns det i princip ingenting längs med den vägögla där vi ställt vår bil, men som en skänk från ovan ställde fransmännen upp och körde mig hela vägen fram! Det var under denna resa jag insåg att jag inte fick panik av att sitta som passagerare på dödliga serpentinvägar, vilket faktiskt förvånade mig. Jag hade inte ens något bälte där jag satt i baksätet eftersom det inte fungerade. Däremot såg en av damerna i sällskapet påtagligt nervös ut då bilen tog hårnålskurvorna i frisk fart, och när vi väl var framme och jag steg ur så stank deras Peugeot bromsklossar.

Min färd tillbaka till familjen vid Point Sublime gick också utan missöden. Det visade sig att familjen hade haft det hur gott som helst i väntan på mig, med mobiltelefonmusik och rast på filt.

Vid niotiden på kvällen körde vi in på campingen igen och hann precis med att köpa restaurang-mat som vi tog med oss tillbaka till husvagnen. Dagen efter skulle vi vara tvungna att fortsätta norrut i rask takt, vi hade 2,5 dagar på oss att ta oss de 175 milen till södra Jylland för att möta upp delar av familjen Dahlin vid Legoland.