När jag var i Merano första gången 2005 så tog jag linbanan upp i bergen och gick en runda med min holländske arbetskamrat. Då fick jag syn på en bergsstig som såg helt galen ut, smal och krokig följde den en mycket brant bergssida där det var uppenbart att ett rejält felsteg skulle innebära döden på vissa ställen.
När vi nu var tillbaka i dalen där Merano ligger började jag fundera på det där. Och medan vi tog samma linbana upp, och studerade kartorna, kom vi till insikt om att den stigen ju faktiskt är början på en runda som skulle kunna vara väldigt fin...
Sagt och gjort, och efter några timmars svindlande promenad fick vi oss en jättegod lunch på ett gasthaus med fantastisk utsikt. Sen var det det där med promenaden tillbaka... Kartan över lederna var ganska grovkornig, och det visade sig att stigen tillbaka var lång och extremt slingrig: Uppskattningsvis 10 kilometer blev det sammanlagt, dessutom i rejält tuff terräng med steniga stigar.
Nåja, efter en liten känslomässig svacka i mitten så kom vi tillbaka till bilen, en promenad ner från linebanestationen på cirka 700 höjdmeter!
Under hela denna promenad (i cirka 35 graders värme) gick vi och längtade efter att få bada. Problemet är bara att poolen på campingen stänger klockan 19, vilket vi inte skulle hinna. Efter att ha studerat kartan ytterligare så såg vi att det verkade finnas ett ganska rejält vattenfall längst in i en av dalgångarna. Där kan vi bada!
Vid det laget var hela familjen ganska matt, och det tar sig olika uttryck. Jag blev väldigt fäst vid idén att bada i ett 100 meter högt vattenfall... Ida nöjde sig med att duscha.
Idag drar vi vidare norrut, vi får se hur långt vi orkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar