Att krama ur det sista

Man hade ju teoretiskt sett kunnat se till att vara hemma i ganska god tid den sista semesterdagen, så att man i lugn och ro kunde förbereda sig för vardagen. Både jag och Mia jobbar i morgon.

Eller så kramar man ur det allra sista av semestern och ser till att utnyttja det faktum att man befinner sig på en av Danmarks coolaste platser...

Så efter att ha ätit frukost i lugn och ro på campingen gick vi mot Möns klint för att få oss en promenad och förhoppningsvis hitta lite fossiler. Promenaden gick genom majestätisk bokskog och därefter ner till stranden via en trätrappa med exakt 498 steg, tjejerna räknade genom att gå i bredd och räkna högt :-)

Precis när vi kommit ner till stranden började det regna, men fossiljakten gjorde att vi knappt märkte det.

Det finns tre olika trappor ner till stranden, så efter att ha gått söderut mot nästa trappa och gått upp exakt 499 steg följde vi ridstigar och grusvägar tillbaka till campingen. Det blev en liten runda på 7,5 kilometer enligt GPS:en.

Så när vi så småningom lättade och påbörjade körningen hem var klockan 14.30 och vi hade 45 mil att köra.

Nu är klockan 22.30, husvagnen är grovt urpackad och vi sitter med varsitt glas vin i soffan. Allting har gått bra, inte ens någon liten magbacill har vi dragit på oss, och husvagn och bil har ställt upp till hundra procent.

Man känner sig onekligen mycket lyckligt lottad. 

Se den fagra Mön

Jaha. I retrospektiv blev det en kort dagsetapp, men det blir så ibland. Och helt plötsligt har vi användning av våra kläder, det är inte längre 32,5 grader på kvällarna...

Vi har hamnat på ön Mön, den med den berömda klinten, ni vet. Efter allt köande och handlande så tröt orken snabbt. Den väldigt korta dagsetappen ledde oss till en camping precis i närheten av Möns klint. Den måste vi nog besöka i morgon, innan vi styr mot hemmaplan.

Som tröst hittade vi ett körsbärsträd precis intill husvagnen.

Och min mobilkamera har fått fukt på linsen, så den är obrukbar. Det är ingen hejd på eländet.

45 mil hem...

Puttgarden-konstellationen

Att sitta i kö i Puttgarden är också ett sätt att leva. Dessutom har dagen ägnats åt att handla i Bordershop, fast vi gjorde bort oss eftersom vi bara handlade för 2000 kronor...

Fast nu fick vi faktiskt rulla ombord på färjan. Tjoho!

Studiebesök i kåkstaden

Efter att ha rullat genom resten av Tyskland har vi nu ca 20 km till färjeläget i Puttgarden. Efter att ha studerat kartan fastnade vi för en klunga campingar som ligger på Tysklands fastland, precis innan bron över till ön Fehmarn där Puttgarden ligger. Det är alltid bra att se till så att man har några campingar i närheten av varandra ifall det visar sig att den första är fullbokad.

Men det ordnade sig kvickt, vi fick napp på den första. Men när vi började titta oss omkring lite närmare insåg vi att vi hamnat i ett säsongscampingseldorado utan dess like. På Google Maps ser man hur 4-5 campingar (svårt att avgöra, de flyter ihop) ligger precis intill varandra och består av bisarra mängder säsongscampare. Det känns som att vandra runt i en stor kåkstad.

Även vädret påminner oss om att vi närmar oss hemmaplan. Idag åkte fleecetröjorna fram för första gången sedan vi slog läger med husvagnen i Tyskland på väg ner. Inte för ett ögonblick tidigare under semestern har temperaturen understigit 20 grader, varmaste nätterna har varit över 30 grader.

I morgon bär det vidare hemåt, som vanligt vet vi inte riktigt var det slutar. Gonatt!

The Uffenheim experience

Idag var det kördag! Genom Brennerpasset och Fernpasset för att kunna ta sig igenom Alperna. Det var låg medelhastighet och mycket långtradare. Dock inga (peppar, peppar) köer eller olyckor.

Lunchen intogs på en rastplats i Österrike, strax innan gränsen till Tyskland.

När det så småningom började bli dags att leta natthärbärge så hjälpte åter ACSI-appen oss att hitta rätt. En camping i Uffenheim (?) hade fått goda vitsord och skulle ha fin pool att bada i, så dit styrde vi. Och mycket riktigt, campingen låg tillsammans med ett friluftsbad som man hade fri tillgång till som campinggäst.

Nu har vi dessutom ätit god, sen middag på restaurang och är nöjda och glada och trötta. Imorgon bär det vidare, det är 68 mil till Puttgarden.

Vandring in absurdum

När jag var i Merano första gången 2005 så tog jag linbanan upp i bergen och gick en runda med min holländske arbetskamrat. Då fick jag syn på en bergsstig som såg helt galen ut, smal och krokig följde den en mycket brant bergssida där det var uppenbart att ett rejält felsteg skulle innebära döden på vissa ställen.

När vi nu var tillbaka i dalen där Merano ligger började jag fundera på det där. Och medan vi tog samma linbana upp, och studerade kartorna, kom vi till insikt om att den stigen ju faktiskt är början på en runda som skulle kunna vara väldigt fin...

Sagt och gjort, och efter några timmars svindlande promenad fick vi oss en jättegod lunch på ett gasthaus med fantastisk utsikt. Sen var det det där med promenaden tillbaka... Kartan över lederna var ganska grovkornig, och det visade sig att stigen tillbaka var lång och extremt slingrig: Uppskattningsvis 10 kilometer blev det sammanlagt, dessutom i rejält tuff terräng med steniga stigar.

Nåja, efter en liten känslomässig svacka i mitten så kom vi tillbaka till bilen, en promenad ner från linebanestationen på cirka 700 höjdmeter!

Under hela denna promenad (i cirka 35 graders värme) gick vi och längtade efter att få bada. Problemet är bara att poolen på campingen stänger klockan 19, vilket vi inte skulle hinna. Efter att ha studerat kartan ytterligare så såg vi att det verkade finnas ett ganska rejält vattenfall längst in i en av dalgångarna. Där kan vi bada!

Vid det laget var hela familjen ganska matt, och det tar sig olika uttryck. Jag blev väldigt fäst vid idén att bada i ett 100 meter högt vattenfall... Ida nöjde sig med att duscha.

Idag drar vi vidare norrut, vi får se hur långt vi orkar.

En camping är som ett fingeravtryck

...d.v.s. den ene är inte den andre lik... Sen vi blev husvagnsägare har vi hunnit avverka några campingar, uppskattningsvis 40-50 stycken.

Just nu befinner vi oss i Syd-Tyrolen, en del av Italien som tillhörde Österrike fram till första världskrigets slut. Det innebär ordning och reda och regler, men samtidigt susar barnen fram på kickbikes långt in på kvällen och poolen var jättestökig så att tjejerna inte riktigt hade lust att bada där. Vid förra campingen utanför Venedig satt en badvakt och hytte med fingret vid minsta oegentlighet.

Och det verkar vara unikt för Sverige att ha kokplattor och att ta extra betalt för duscharna.

Nåja, det är bara att vänja sig. Här finns det både utomhus- och inomhuspool och soldäck där barn är förbjudna, så vi är så nöjda så.

På väg norröver

Italiens slätter är passerade och nu kommer alperna i synfältet igen. Det ena slottet finare än det andra mellan vinodlingar och byar. Vi såg fram mot lite svalare luft, men värmen hänger kvar! (som om den följer oss...) Just nu är det 37 grader på termometern och vi andas gott i luftkonditionerad bil. ;) I baksätet är det fullt ös! Där gör Ida sång och Maja gitarrsolon till högtalarnas dunkande - Guns n' Roses "Sweet child of mine" på hög volym. 

Vi bockar av Venedig

Jag var i Venedig för första gången någon gång i början på 2000-talet, vill jag minnas. Resten av familjen har inte tidigare varit där, men nu är det uppstyrt. Efter att i lugn och ro ha ätit frukost och tagit ett dopp i campingens fina pool så tog vi oss till färjan till Venedig, en promenad på 700 meter.

Vi köpte dygnsbiljetter, så sedan var det fritt fram att båtluffa runt så mycket vi ville, vilket vi ville... Venedig har ett omfattande linjesystem av vattenbussar som slussar runt en i Venedig-lagunen och också rakt igenom Venedig på Canale Grande.

Det är en fin stad, särskilt om man lyckas ta sig en bit bort från de värsta turiststråken, och precis utanför vår camping pågår arbetet med att försöka rädda staden från de allt vanligare översvämningarna: Enorma mekaniska vallar ska kunna höjas upp för att förhindra översvämningarna att nå Venedig.

Efter att ha tagit färjan tillbaka var klockan drygt middag, så vi provade den andra restaurangen, precis utanför campingen. Mat i Italien är fantastiskt, den här restaurangen överträffade faktiskt gårdagens!

Nåja, nu har vi promenerat och båtat genom Venedig och dessutom besökt ytterligare två av de omkringliggande öarna, så i morgon checkar vi ut och drar vidare. Var vet vi inte riktigt än, men vi börjar nu så smått vända hemåt...

Poolhäng, en galen kvällspromenad och campingars olikheter

Efter en dagsetapp närmare Venedig var det otroligt skönt med en pool 50 m från husvagnen. Nybyggd dessutom! Men, som alltid behövs det mat och trots att vi placerade oss en bit från händelsernas centrum, fick vi tag i en restaurang med stort utbud av god mat. Och äntligen ett rödvin värt namnet! (Kroatien bjuder mest på små glas med rödfärgad garvsyra...) Se'n var det dags för en promenad till stranden. "Bara gå en liten runda...", som Daniel säger till barnen. 5,5 km denna gång och mörkret hann lägga sig fullständig! Ett delmål var att kika in på en annan camping som vi funderat över. Någon som funderat på att campa på Liseberg under högsäsong? T.o.m. tjejerna tyckte att "Det här är ju inte en camping! Det är som att bo i en stad!" Men, vem vet om några år...? ;)

En lyckad etapp

Efter att i lugn och ro ha lämnat Sveta Marina så körde vi mot Venedig, trots grannens förslag om att istället stanna vid Trieste och ta tåget dit. Och efter att ha kört förbi 20 campingar (!) längs Lido di Jesolo kom vi fram till den allra yttersta: Miramare. Vi hade fått höra att det kunde bli problem ifall man inte ville boka en vecka i sträck, men alla våra farhågor kom på skam: två nätter här är härmed bokade. Nu har vi improviserat mellanmål, därefter provbadning av poolen och sedan båt in till Venedig.

Smala vägars dag

Idag fortsatte utforskningen och blev förstås mer omfattande än vi tänkt oss från början. På vår jakt efter nya vyer hamnade vi på en kuslig kyrkogård, vid en cementfabrik med en deprimerande semesterby bredvid, i en grumlig vik som verkade vara ett segelmecka och slutligen i en liten riktigt trevlig befäst stad högt uppe på en kulle: Labin. Inte förrän klockan fyra på eftermiddagen var vi tillbaka på campingen och kunde snorkla lite mer och sedan grilla hamburgare. När mörkret hade lagt sig så gick vi ner till stranden och tittade på dykarna, som inte lät sig hindras av mörkret.

Nu kan vi det här stället, så i morgon drar vi vidare, men efter att ha pratat med campinggrannen så är vi inte riktigt säkra på hur vi ska göra...